Ursäkta röran

För tillfället läser jag andra delen i Stieg Larssons Millenium-trilogi. Den är en bakelse. Grädde som sakta stelnat i konditorns av fettfingrar nedsolkade glasdisk. Efteråt buksvullad och bibehållen hunger. Med tung och okänslig näve har jag dock krossat marsipantäcket som omsluter semesterläsningen (den s k handlingen) för att riva sönder marsankrämsfyllningen och uppenbara den VERKLIGA storyn.

Romanens ständiga framåtrusande, ack, endast avbruten av overkligt dålig dialog, finner läsaren snart en rytm. Stieg Larssons andning. Avbrott. Tid för eftertanke. Mat. Att handla den, att äta den. Detta sker, i princip uteslutande (låt oss här förbise kommissarierna Modigs och Bubblans Burger King-besök), på Seven Eleven. Den överdimensionerade texten kommer på så sätt att redogöra för hela det sortiment av pasta, pizza-slices och korv som den nattöppna kedjan saluför. Den späda hjältinnan köper all sin föda här. Äpplen, baconpajer, Billy's pizza. Mera äpplen. Ciggaretter. Det är ingen hejd på den nattliga shoppingivern. I en avgörande scen mot slutet av boken finner journalisten, Mikael Blomkvist, rester av denna föda hemma hos den späda hjältinnan, vilket föranleder en meditation över hennes espressobryggare utifrån vilken texten hämtar ny energi och springer vidare mot det oundvikliga slutet. Så, mellan de gräddiga partierna i romansvulsten finner vi - transfetter. Så modernt. Så 2008. Jag kunde inte gjort det bättre själv. Utmattad av upphetsning kryper jag mellan lakan. Sommarens mest uppskakande läsupplevelse: blott en fadd eftersmak. Tegelstenen vilar på sängbordet.