Tanklös, viktlös söndag

Idag skriver alla tidningar om Sarah Palin. DN och Aftonbladet har skickat präktiga reportrar till gudsförgätna hålor i Alaska och träffat lite good old boys som gillar sin Sarah. Här är det tjockisar med skägg och automatvapen på bilderna, och städer som bara består av "spritaffärer, vapenhandlare och kyrkor". Pratminus som: "vi [i Alaska] vill inte ha några regler". I Expressen har Liza Marklund klippt och klistrat ihop en "granskande" bit om vad Pralinen vill - egentligen. Döda alla isbjörnar t ex, gå i krig med Ryssland, censurera biblioteken och köra mer teokratiskt och nepotistiskt i Washington, kombinerat med nyliberal svada såklart. Påminner inte Palin om en yngre, snyggare och mer amerikansk Maud Olofsson? Tycks vara lika bildad och kunnig, samma happy-go-lucky mentalitet, samma ullstrumpor och en lika bedårande röst. Och så kommer de från utmarkerna i norr båda två också. Maud är kanhända inte lika moralistisk och vill möjligtvis skona en och annan björn. Men är det någon som vet om Maud varit utomlands någon gång?

Let's talk about love

Bakis i Bagis.

Igår var det upp till kamp och ALLA var där. Hardt och Negri pratade om imperiet och multituden i Södra Teaterns bladguldsstinna salong. (Skönt det är för de rika att få samlas på en representabel plats, för att prata om de fattiga en stund). Här hade det omaka paret stannat till på väg ner till European Social Forum i Malmö för en radikal salong i timmarna två. Böckernas temata utlades duktigt och moderatorerna Stefan Jonsson och Fredrika Spindler ställde alla de frågor de två författarna fått tidigare: så alla kunde vara lugna i veloursätena. Lite bonusspår fick dock vi var som där. Negris utläggningar om kommunistpartiets status och inre göromål i 1950-talets Italien var minnesvärda, liksom Stefan Jonssons dröm om ett Dagens Nyheter utan chefer och vinstkrav, där skribenterna har makten, vilken han prövade mot Michael Hardt - "could that be the Multitude?". Hardt log i mjugg.

Det drog dock igång på allvar först en kvart före slutet, då Stefan och Fredrika betat av de obligatoriska frågorna. Stefan Jonsson utgick så från sista meningen i Multitude, som är mycket vacker i sin messianism: "In time, an event will thrust us like an arrow into that living future. This will be the real political act of love". I Antonio Negris ögon syntes en ny gnista. "Je veux parler de l'amour", sa Negri. Och så gjorde han det. Och det var utmärkt. Och jag tänkte på bell hooks som skriver så vackert om kärlekens plats i varje rörelse för social rättvisa. De stråk av hopp och rättvisa som kan skönjas, skriver hon, "berättar för oss att paradiset är vårt hem och kärleken vårt sanna öde". Vi pratade om sentimentalitet sedan, över öl såklart. Jag håller mig dock till Negri som avslutade kvällen med att slå fast att: "att en professor i filosofi inte får prata om kärlek utgör det yttersta exemplet på vårt samhälles fasansfulla normalisering". Eller, med lånt visdom från en av vår tids stora sentimentalister, - Céline Dion: "let's talk about love".

Radio i teve

Ännu en molnig dag här i Bohemian Bagarmossen.

Fullt upp på morgnarna nu för de som vill titta på radio. TV6 har börjat sända Rix MorronZoo vilket kompletterar Femmans utsändningar av radiostationen The Voice morgonprogram Vakna. Tevestationerna ser det som en billig möjlighet till lite tittare innan dagsåporna drar igång, Rix MorronZoo återfinns t ex mellan TV-shop och Cheers (Skål) i tablån. För radions del är det ett sätt att ytterligare lyfta fram morgonprogrammet, speciellt för The Voice som bara går att höra i Stockholm via FM-bandet, och att ytterligare profilera de personer som återfinns i radioshowernas programledarkonstellationer.

Finns det då något värde i dessa program bortom de uppenbara marknadsföringsvinsterna, bortom det faktum att en redan existerande morgonshow blir billigt innehåll på någon av mediekoncernernas (MTG resp. SBS) tevestation: är det något att se? Egentligen inte. Här bjuds på lite inblickar i produktionen förstås, och några extra stunts som bara kan ses i rutan - kul för de inbitna fansen (åtminstone i någon vecka). Men programmen är också, och på ett djupare plan, spännande att titta på just för att de är så dålig teve. Här får vi förmånen att lära oss något om vad teve - och radio - är för något, genom att studera en slags avart av television. Här tittas det i fel kamera, här får vi döda tomma bilder, här tar man fel mikrofon, blockerar kameralinsen med blommor. Och här står tre personer (vilket är det givna antalet personer i en morgonradioshow - mer om detta i ett framtida inlägg) och pratar med jättestora hörlurar på huvudet. Det ser inte klokt ut. Tänk dig Lasse Kronér i trivselteve om fredagkvällarna med stora jävla hörlurar, eller varför inte Bengt Magnusson i TV4-nyheterna, eller Rickard Sjöberg i Postkodmiljonären.

Framförallt blir dock skillnaden mellan att göra ljudburen radio och bildburen television tydlig. Här är vi åter i 1950-talets programledarstil (då den nya televisionen befolkades av erfarna radiojournalister som Lennart Hyland): i radio berättar man hela tiden vad man gör. I teve är det överflödigt. Och det blir så uppenbart redundant och stillastående television. En slags excesser i handling. Här står jag och berättar att jag står här.