Tanklös, viktlös söndag

Idag skriver alla tidningar om Sarah Palin. DN och Aftonbladet har skickat präktiga reportrar till gudsförgätna hålor i Alaska och träffat lite good old boys som gillar sin Sarah. Här är det tjockisar med skägg och automatvapen på bilderna, och städer som bara består av "spritaffärer, vapenhandlare och kyrkor". Pratminus som: "vi [i Alaska] vill inte ha några regler". I Expressen har Liza Marklund klippt och klistrat ihop en "granskande" bit om vad Pralinen vill - egentligen. Döda alla isbjörnar t ex, gå i krig med Ryssland, censurera biblioteken och köra mer teokratiskt och nepotistiskt i Washington, kombinerat med nyliberal svada såklart. Påminner inte Palin om en yngre, snyggare och mer amerikansk Maud Olofsson? Tycks vara lika bildad och kunnig, samma happy-go-lucky mentalitet, samma ullstrumpor och en lika bedårande röst. Och så kommer de från utmarkerna i norr båda två också. Maud är kanhända inte lika moralistisk och vill möjligtvis skona en och annan björn. Men är det någon som vet om Maud varit utomlands någon gång?

Let's talk about love

Bakis i Bagis.

Igår var det upp till kamp och ALLA var där. Hardt och Negri pratade om imperiet och multituden i Södra Teaterns bladguldsstinna salong. (Skönt det är för de rika att få samlas på en representabel plats, för att prata om de fattiga en stund). Här hade det omaka paret stannat till på väg ner till European Social Forum i Malmö för en radikal salong i timmarna två. Böckernas temata utlades duktigt och moderatorerna Stefan Jonsson och Fredrika Spindler ställde alla de frågor de två författarna fått tidigare: så alla kunde vara lugna i veloursätena. Lite bonusspår fick dock vi var som där. Negris utläggningar om kommunistpartiets status och inre göromål i 1950-talets Italien var minnesvärda, liksom Stefan Jonssons dröm om ett Dagens Nyheter utan chefer och vinstkrav, där skribenterna har makten, vilken han prövade mot Michael Hardt - "could that be the Multitude?". Hardt log i mjugg.

Det drog dock igång på allvar först en kvart före slutet, då Stefan och Fredrika betat av de obligatoriska frågorna. Stefan Jonsson utgick så från sista meningen i Multitude, som är mycket vacker i sin messianism: "In time, an event will thrust us like an arrow into that living future. This will be the real political act of love". I Antonio Negris ögon syntes en ny gnista. "Je veux parler de l'amour", sa Negri. Och så gjorde han det. Och det var utmärkt. Och jag tänkte på bell hooks som skriver så vackert om kärlekens plats i varje rörelse för social rättvisa. De stråk av hopp och rättvisa som kan skönjas, skriver hon, "berättar för oss att paradiset är vårt hem och kärleken vårt sanna öde". Vi pratade om sentimentalitet sedan, över öl såklart. Jag håller mig dock till Negri som avslutade kvällen med att slå fast att: "att en professor i filosofi inte får prata om kärlek utgör det yttersta exemplet på vårt samhälles fasansfulla normalisering". Eller, med lånt visdom från en av vår tids stora sentimentalister, - Céline Dion: "let's talk about love".

Radio i teve

Ännu en molnig dag här i Bohemian Bagarmossen.

Fullt upp på morgnarna nu för de som vill titta på radio. TV6 har börjat sända Rix MorronZoo vilket kompletterar Femmans utsändningar av radiostationen The Voice morgonprogram Vakna. Tevestationerna ser det som en billig möjlighet till lite tittare innan dagsåporna drar igång, Rix MorronZoo återfinns t ex mellan TV-shop och Cheers (Skål) i tablån. För radions del är det ett sätt att ytterligare lyfta fram morgonprogrammet, speciellt för The Voice som bara går att höra i Stockholm via FM-bandet, och att ytterligare profilera de personer som återfinns i radioshowernas programledarkonstellationer.

Finns det då något värde i dessa program bortom de uppenbara marknadsföringsvinsterna, bortom det faktum att en redan existerande morgonshow blir billigt innehåll på någon av mediekoncernernas (MTG resp. SBS) tevestation: är det något att se? Egentligen inte. Här bjuds på lite inblickar i produktionen förstås, och några extra stunts som bara kan ses i rutan - kul för de inbitna fansen (åtminstone i någon vecka). Men programmen är också, och på ett djupare plan, spännande att titta på just för att de är så dålig teve. Här får vi förmånen att lära oss något om vad teve - och radio - är för något, genom att studera en slags avart av television. Här tittas det i fel kamera, här får vi döda tomma bilder, här tar man fel mikrofon, blockerar kameralinsen med blommor. Och här står tre personer (vilket är det givna antalet personer i en morgonradioshow - mer om detta i ett framtida inlägg) och pratar med jättestora hörlurar på huvudet. Det ser inte klokt ut. Tänk dig Lasse Kronér i trivselteve om fredagkvällarna med stora jävla hörlurar, eller varför inte Bengt Magnusson i TV4-nyheterna, eller Rickard Sjöberg i Postkodmiljonären.

Framförallt blir dock skillnaden mellan att göra ljudburen radio och bildburen television tydlig. Här är vi åter i 1950-talets programledarstil (då den nya televisionen befolkades av erfarna radiojournalister som Lennart Hyland): i radio berättar man hela tiden vad man gör. I teve är det överflödigt. Och det blir så uppenbart redundant och stillastående television. En slags excesser i handling. Här står jag och berättar att jag står här.

Tidsmaskinen

Sitter hemma och lyssnar på morgonradio från 1994. Stationen är Z 102, en av föregångarna till populära Rix FM (Z-radio ägdes av MTG som i och med att de gick samman med P6, vilka kontrollerades av SRU, bildade Radio Rix. Radio Rix blev Rix FM först 1998).

På nyheterna två minuter över sex rapporteras om problemet med att allt mer transporter går med lastbil istället för med mer miljövänliga alternativ. Känns det igen? Tjugo över sju intervjuar Gert Fylking (jodå, samma man som i morgonradio numera) en blyg biolog om mördarsnigelns härjningar. Ankaret avslutar med det profetiska "Ooo, vad otäckt med mördarsniglar". Medan Fylking sedan gör en rasande lång och långsam intervju om elevinflytande i den svenska skolan (det var lite mer allvarstyngt på den tiden) hör man hur det stackars ankaret nästan somnar i bakgrunden. Sedan öppnar de fönstret i studion: "Ooo, vad härligt, nu ska vi släppa in våren". Shiny Happy People. "Z 102, en perfekt låt på en perfekt dag". Göran Långsved på telefon, han arbetar med Stockholms OS-ansökan. Ankaret: "Det är mycket roligare med sommar-OS än med vinter-OS tycker jag". Göran: "Det är såhär att det här bestämmer man inte... förrän... eh, september 1997". Hisnande.

Gert: "Jag måste plantera om alla blommor. Det ska man ju göra i mars". Ankaret: "Alldeles straxt ska du få nyheter. Och sedan The Pretenders med Middle of the road". Just det.

Ursäkta röran

För tillfället läser jag andra delen i Stieg Larssons Millenium-trilogi. Den är en bakelse. Grädde som sakta stelnat i konditorns av fettfingrar nedsolkade glasdisk. Efteråt buksvullad och bibehållen hunger. Med tung och okänslig näve har jag dock krossat marsipantäcket som omsluter semesterläsningen (den s k handlingen) för att riva sönder marsankrämsfyllningen och uppenbara den VERKLIGA storyn.

Romanens ständiga framåtrusande, ack, endast avbruten av overkligt dålig dialog, finner läsaren snart en rytm. Stieg Larssons andning. Avbrott. Tid för eftertanke. Mat. Att handla den, att äta den. Detta sker, i princip uteslutande (låt oss här förbise kommissarierna Modigs och Bubblans Burger King-besök), på Seven Eleven. Den överdimensionerade texten kommer på så sätt att redogöra för hela det sortiment av pasta, pizza-slices och korv som den nattöppna kedjan saluför. Den späda hjältinnan köper all sin föda här. Äpplen, baconpajer, Billy's pizza. Mera äpplen. Ciggaretter. Det är ingen hejd på den nattliga shoppingivern. I en avgörande scen mot slutet av boken finner journalisten, Mikael Blomkvist, rester av denna föda hemma hos den späda hjältinnan, vilket föranleder en meditation över hennes espressobryggare utifrån vilken texten hämtar ny energi och springer vidare mot det oundvikliga slutet. Så, mellan de gräddiga partierna i romansvulsten finner vi - transfetter. Så modernt. Så 2008. Jag kunde inte gjort det bättre själv. Utmattad av upphetsning kryper jag mellan lakan. Sommarens mest uppskakande läsupplevelse: blott en fadd eftersmak. Tegelstenen vilar på sängbordet.

Dancing in spite of myself

Ur hängmattan. Läser Lawrence Grossbergs texter från 80-talet. Om man klarar av att bortse från den odrägliga cultural studies-svadan är det fin läsning. Grossberg för in affekt som ett kritiskt begrepp i en kulturforskning hög på lingvistik. Så var han också den första cultural studies-snubben som på allvar försökte förstå musik (vilket inte är det samma som att göra musiksociologi). Själv skjuter jag mitt skrivande framför mig och kommer att med ett hånleende överträda dödslinjen utan att kunna presentera något sammanhängande manuskript för omvärlden. Får helt enkelt copy/paste från Wikipedia. Akademiker 2.0.

Barnen lever rövare här i villaidyllidyllidyll och påminner ständigt om dödslinjers obetydlighet. Om kvällarna vattnar vi ogräset. Sedan slåss vi mot myggen och svettas tills vi somnar utmattade av Stieg Larssons usla prosa. Sämäster. Don't try this at home.

Stuck in 2006

Solskyddsfaktor 50. Och hur folk behandlar sina barn på stränder: Gå inte där! Gör inte det! Kom hit! Gå dit! Akta dig för vattnet! Släpp fisken! Nu blir det sand här... förbannat! Bada nu då! Nu ska vi bada! Är det kul på stranden? Nej, vi ska inte fika nu! Nu slutar ni kasta sand på varann! Den som kastar sand får ingen glass! Kastar ni sand en gång till åker i hem! Ät upp din våffla! NEJ!

Kom, kära Mariestadsbor (ja, det är här jag firar min "semester") och låt oss bejaka förvirringen istället. Anarki, tänker jag på. När jag sitter här och har plats 196 i Försäkringskassans telefonkö.

För övrigt är det just om oreda jag skriver nu - eller undviker att skriva - i mitt s.k vetenskapliga projekt. Hur behåller man oredan, hur undviker att man att döda sitt undersökningsobjekt? De kallar det för en "Metoduppsats för 10 poäng". Jag misstänker att det är de första tecknen på mental ohälsa.

Det har vidare påpekats för mig att jag tycks ha fastnat i 2006. Jag är därmed i otakt med världen, svårt omodern som någon sa, men alltjämnt avantgarde här i Skaraborg.